Nån som har tips som löser mitt bostadsproblem?

Är på jakt efter större bostad för att kunna ta emot en massa knasiga, jobbiga och helt underbara tonårstjejer.

Eftersom jag just nu inte har de pengar som behövs för att kunna köpa en så stor lägenhet så försöker jag byta min hyrestvåa till en större en bit utanför Stockholm. När jag påbörjade detta sökandet trodde jag att det skulle vara en lätt uppgift, men så fel jag hade.

För det första är det lång handläggningstid hos hyresvärdarna. För det andra är det ett stort pyssel med att dels kolla igenom alla annonser samt titta och visa. Därefter ska en massa papper skickas in och alla hyresvärdar har olika principer och papper som man ska förhålla sig till. Och nu är allt detta gjort hela tre gånger och jag har ännu inte ett nytt kontrakt.

Det som är mest frustrerande i detta är att det är de som jag har försökt få byta med som inte har godkänts och för varje gång försvinner ytterligare flera månader där jag inte kan hjälpa och stötta de där tjejerna som så väl behöver ett nytt hem.

Är det någon som har tips på andra lösningar än det jag hittills gjort, d v s:

  • har annons på både Lägenhetsbyte.se och Björnsbostadsbytare.se
  • mejlat en massa värdar
  • lagt in annons på en massa FB-grupper.

Jag skulle helst vilja ha en 4 eller större och kan som sagt tänka mig att flytta en bit utanför stan, men det behöver vara nära kollektivtrafik så att tjejerna inte alltid är beroende av mig som bilskjutsare. Kan även tänka mig att hyra i andrahand men då givetvis på längre kontraktstid.

Fin norsk kampanj för fler familjehem

Läste att norska socialtjänsten, Bufdir, hyllas för sin känslosamma kampanj som vill locka fler att anmäla sig som familjehemsföräldrar. Fullt förståeligt – filmen är verkligen så fin och går rakt in i hjärtat!

Den visar på så mycket medmänsklighet och man med så små medel kan göra en annan människa så glad.

Intressant Podd

Detta är en ganska nystartad podd där en tjej som heter Sara Öberg tar upp hur det är att vara eller ha varit fosterhemsplacerad. Varje avsnitt handlar om en ny person.

Som familjehemsmamma är det guld värt att få lyssna in barnens perspektiv och hur det påverkar långt upp i åren. I det sista avsnittet som jag tycker är det bästa hittills samtalar hon med Eva Edberg som i vuxen ålder har skrivit en barnbok utifrån sina erfarenheter av familjehemmet.

De samtalar fint och uppriktigt om att konstant leva med längtan efter sina föräldrar,  om att känna sig udda just för att man är fosterbarn, behovet av att prata med andra placerade barn m m. Dessutom pratar de öppenhjärtigt om sina depressioner i vuxen ålder som bottnar i den struliga uppväxten.

Helt klart värt att följa och lyssna.

Länk till Facebooksidan: Fosterbarn

Nätverka med andra familjehemsföräldrar är guld värt

Förra vändan jag var familjehemsförälder, under tidiga 2000-talet, så nätverkade jag och min dåvarande sambo nästan ingenting med andra familjehemsföräldrar. Det berodde dels på att vi hade en placering via en kommun och där erbjöds inte den möjligheten. De andra placeringarna som vi hade via ett företag som erbjöd familjehemsvård erbjöd en eller två föreläsningar och någon gång var vi iväg på aktiviteter med kidsen och en massa andra familjer. Det var kanon, men inte i någon större omfattning.

Denna gång, trots att jag knappast har kommit igång har jag redan hunnit med långt mer än på flera år vid förra tillfället. Dels har jag genom Humana gått Connectutbildning där jag lärt känna ett tiotal familjehemsföräldrar. Men jag har också varit på Ålandskryssning med föreläsningar samt att nästa vecka är vi bjudna på picknick, också det genom Humana. Så värt att delta. Dels för att man kan ta del av andras erfarenheter men också för att bolla lösningar på problem man kan ha med barnen, deras föräldrar, socialtjänsten m m. Men också för att bara få snacka av sig om sin roll. Ungefär som jag förmodar att man gör föräldrar emellan. Viktigt att poängtera: Självklart gör man det utan att utelämna barnens eller de biologiska föräldrarnas identitet!

Som jag har skrivit i inlägget om man bör välja placering från kommun eller företag som erbjuder familjehemsvård så anser jag att man ska välja ett alternativ där du erbjuds handledning. Jag tror nämligen att man blir en bättre förälder av att ventilera.

Igår var jag och besökte familjen som tog över Liten som bodde hos mig en vecka. Det var verkligen jättemysigt att få träffa henne och se hur fint hon mår och utvecklas. Men det var också skönt att just få snacka av sig. Det som dock slog mig då var att man ofta glömmer bort handledning till jourhemsföräldrar. Jag har förvisso ingen vetenskap kring detta men frågade några av de som jag har kontakt med och de hade endast fått handledning i de fall där man hade haft lite längre placering. Det tror jag är feltänkt. Jag tror att man i minst lika hög grad behöver få ventilera sina upplevelser även för kortare uppdrag.

Därtill rekommenderar jag att leta upp en del av de nätverk som finns på Facebook. Jag  har hittat en hel del som jag har nytta av.

Matchning eller slump av placeringar

Jag har fått några frågor om huruvida man matchas och om man får träffa barnen innan de placeras i ens hem eller om man bara får gilla läget och ta emot vad som ”erbjuds”. Svaret är att det beror på en massa olika omständigheter.

Är du t ex jourhemsförälder, vilket innebär att du/ni och de som utrett dig/er har kommit överens om att ni kan ta emot kortare uppdrag där det oftast handlar om akuta åtgärder så finns sällan tiden för att träffas innan. Men däremot söker socialtjänsten givetvis efter bästa lämpliga familj. Givetvis blir man uppringd innan och får ta ställning utifrån oftast mycket lite information. Självklart resoneras det också utifrån ens egna tillfälliga förutsättningar. Har man t ex släktingar på besök eller om man ska iväg på något viktigt just då så kanske det inte fungerar. Det kan också vara så att det inte matchar med eventuella andra placeringar du har för tillfället.

Tanken är att socialtjänsten ska utreda barnet och dess situation under tiden man är i jourhemmet och om man bedömer att det finns behov av vidare placering hitta ett lämpligt familjehem. Om du/ni har sagt att ni kan vara både ock, alltså både jour och familjehem kan socialtjänsten göra bedömningen att barnet/barnen ska vara kvar.

Har du valt att vara familjehem så har du under utredningen dels själv fått uppge vilken åldersgrupp du känner att du helst vill ta emot. Därtill gör utredarna en bedömning utifrån dina förutsättningar vad gäller t ex din/er jobbsituation, ålder, eventuella egna barn m m. I mitt eget fall har vi gemensamt gjort bedömningen att tonårstjejer är bäst för min situation och mina förutsättningar.

Det vanligaste vid familjehemsplaceringar är att man först blir uppringd och får en kortfattad information om ett barn som de tror skulle passa. Tycker man att det verkar vettigt så bokas det oftast in möte där alla parter får känna om man tror att man kan funka ihop.

Så kort och gott blir du familjehem eller jourhem är det inte så att socialtjänsten kör hem en liten bebis eller en stor tonåring till ditt hem utan att du har fått vara med och påverka :-).

Hänger med Mini

Nu bedöms Mini vara så stark att hon har flyttats från intensivvård till avdelning, men rummet har en mängd utrustning.  Så nu har vi eget rum och tv,  där vi ska hänga i ett dygn 👍🏽. 

Det är verkligen så berikande att få inblick i den här världen och att på nära håll få följa ett så litet livs framsteg. För en vecka sen vägde hon ca 1,4 kg nu är hon uppe på 1,7 – stora tjejen! Man märker också att hon mer och mer börjar utveckla sin röst. Hon har tidigare inte kunnat skrika men nu är det inte långt bort. 

Intressant föreläsning om barn i institutionsvård

Har idag ägnat tid åt att lyssna ett par föreläsningar från Barnforum från 2013. Fastnade särskilt för en föreläsning om Barn i institutionsvård med Tommy Lundström, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet. Han presenterar en hel del matnyttigt om vad barnen själva tycker om vården. Man har genomfört undersökningen både bland barn som bor på institutioner och de som bor i familjehem.  Jag tänker att mycket kan jag ha nytta av inför ormande placeringar och försöka förebygga.

Bilden ovan visar ett axplock från en del i undersökningen där de bad barnen nämna tre bra och tre dåliga saker med att bo i familjehem. Det hade onekligen varit intressant att få veta vad de killar som jag och min tidigare sambo hade placerade hade svarat på en sån undersökning. Likaså kommande placeringar. Men aj vad det skulle göra ont om de svarar att jag tog emot dem för att tjäna pengar. Nu kan jag förvisso bara svara för mig själv och inte för min tidigare sambo, men jag gjorde och kommer inte ta emot barn för pengarnas skull. Ni som läst mina tidigare inlägg om Michael Jackson och Bob Marley har förhoppningsvis förstått att det var en slump som gjorde att vi blev familjehemsföräldrar. Däremot är jag inte det minsta förvånad över att det finns barn som får den känslan för tyvärr finns det ett och annat rötägg även i den här ”branschen”.

Länk till föreläsningen:

https://urskola.se/Produkter/175343-UR-Samtiden-Barnforum-om-familjehemsplacering-Barn-i-institutionsvard

Sondmatning på NEO-avdelning

För någon vecka sedan berättade jag om att jag och ytterligare några kvinnor hjälps åt med en liten prematurbebis. Uppdraget går främst ut på att ge Mini kroppskontakt för att på så sätt öka hennes möjlighet att överleva. Uppdraget har fortsatt men det är främst de andra två kvinnorna som har varit där. Men jag har bidragit lite 🙂

Mini som vid födseln vägde runt 700 gram väger nu nästan det dubbla och börjar bli mer stabil. Hon andas mestadels själv, men vid några tillfällen när hon äter så glömmer hon bort att andas och hon behöver då få syrgas. Första gången jag fick uppleva det var riktigt obehagligt och stressande. Hon blev snabbt helt blå i ansiktet och både en sjuksköterska och en undersköterska kom till undsättning.

Vi får också hjälpa henne med matningen som till största del sker genom sondmatning, där man ger henne ungefär en milliliter i minuten. Men för varje dag ger vi henne lite mer genom nappflaska, även om det inte är många millilitrar.

Nästa vecka ska jag göra mitt sista uppdrag med Mini. Och även om det är en sån sorglig start för det lilla flickebarnet som jag verkligen hoppas får ett bra liv, så har det berikat mitt liv något enormt. Jag har bl a:

  • på nära håll fått följa en enormt stark liten tjej som trots usel start i livet är en fighter,
  • fått insyn i prematurvärlden och utöver att jag har fått följa Minis utveckling så har jag fått följa kämpande föräldrar som i veckor lever isolerade på NEO-avdelningen för att rädda sina barn.
  • vända och vrida mina funderingar kring liv och död och det faktum att det är sjukvårdens främst uppgift att rädda liv har blivit så påtagligt.
  • en ännu större respekt och förståelse för hur ansträngande det kan va att vara socialsekreterare och familjehemskonsulenter få ett sånt här ärende på sitt bord. Där du på nolltid måste lösa situationer som de facto handlar om liv eller död och som är utöver de vanliga placeringarna.
  • Mm mm mm

Ungefär som när socialpolitiker läser handlingar

Skrattar igenkännande åt detta klipp. Tänker t ex på när socialpolitiker läser handlingarna i individutskotten. Där det inte alls är ovanligt att när man läser handlingarna lätt får bilder i huvudet om att de man läser om är helgalna vildar som genast borde låsas in på livstid. Jag tänker också på när jag själv i efterhand har fått läsa alla handlingar från socialtjänst och kriminalvård om mig själv. Självklart tänker jag också på en hel del av mina vänner med samma bakgrund där det säkerligen har stått ungefär det som Niklas Källner läser upp om Pippi, där de flesta är hur snälla som helst.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑